Mycket kultur har det blivit de senaste dagarna. Gjorde en tvådagars Österlen-runda och bodde på gästgifvaregård och gick på gallerier och såg "i den blå timmen" med Jacques Werup och Susanne Brögger. Werup är en gammal favorit men det här var inte så upplyftande. En slarvigt ihopsatt föreställning som hade vunnit mycket på att Brögger hade berättat mer och sjungit mindre (likaså Werup faktiskt) och några fler repetitioner.
Österlenturen avslutades med Dödsdansen på Skillinge Teater och det var inte heller nåt som laddade batterierna. Dödsdansen är ju giftig och hemsk och elak och djävulsk, och det är ju det man vill se och gotta sig i, men här blev det mest tramsigt och när publiken skrattar där de borde förfasas så har man missat helt. Mysig teater och inramning, men en fnasig uppsättning och tolkning.
Satt och funderade på vilket som är värst: en publik som skrattar åt något som inte borde vara komiskt eller en publik som inte skrattar åt något som borde vara komiskt. Detta appropå att jag var på Fredriksdalsteatern för några dagar sedan och såg Rabalder i Ramlösa och det skall ju vara roligt men jag skrattade en (1) gång och resten av publiken kanske skrattade fem-sju gånger på två timmar.
Jag tror jag lider lika svårt av bägge situationerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar