När jag står på scen är jag ibland, nej oftast, i "zonen". Det innebär att jag har en förvriden verklighets- och tidsuppfattning. Jag tror att det är adrenalinpåslaget som gör det och det blir så tydligt när jag ser mig själv på film.
Jag filmade mitt set igår, mest för att ta tiden (klockade in på 24 min, skall köra 20-25) och när jag ser det idag så är det en helt annan upplevelse än jag hade igår.
Dels så går tiden så sjukt fort på scenen, eller långsamt om man vill se det så. Det gör att i verkligheten så pratar jag mycket, mycket fortare än jag upplever det på scen, pauserna är kortare och min reaktionstid är extremt kort.
Dessutom hör jag inte publiken på samma sätt. Det är lite synd, eller kanske bra, men jag uppfattar inte ljudet likadant. Jag upplever däremot en energi och värme som inte syns på film men ljudupplevelsen är totalt annorlunda. Jävlar vad folk skrattade igår, ett tag är det skratt, stora skratt, kiknande skratt nonstop i flera minuter. Det låter helt galet coolt och fantastiskt.
Undrar om man kan lära sig att höra det och ta in det i stunden också?
Lärdom: sakta ner, Svensson. Sakta ner mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar