Jag såg Marcus Johansson på Krapperup ikväll. Han var där med tre vänner för att se på teater. Marcus hade en kraftig, lång och svart regnrock på sig och den korta pausen sågs han dricka en mineralvatten utan tillsatt smak. Vid ett tillfälle sneddade Marcus lite diskret liksom över scenen med en pall i handen för att anonymt placera sig långt ut mot höger. Marcus är vägen, sanningen och livet och alla undrade vi vad Marcus ansåg om spektaklet.
Jo, för det spelades nåt av nån Sjejk Spir. Max Lir eller nåt sånt. Skådespelarna visade att de kunde spela teater länge.
Och Marcus var där.
2 kommentarer:
Du behöver inte undra längre. Så här tyckte jag:
På det hela tyckte jag att det var en bra uppsättning. Jag uppskattade att texten kom fram tydligt. Det fanns en del riktigt bra höjdpunkter, som t ex när Macbeth såg sin väns ansikte i alla på festen. Över huvud taget tyckte jag att maskerna tillförde en hel del.
På minussidan var att skådespeleriet var lite energilöst emellanåt, och då kändes inte spelet levande. Jag har inget emot att teater är teatral, men det kräver att man lyckas få skådespelet dynamiskt då. Vissa scener saknade det. Jag hade inget emot att föreställningen tog sin tid, men jag tyckte att vi i publiken fick vandra ungefär en gång för mycket. Men jag uppskattade verkligen utomhusscenerna. Det tillför mycket stämning att se ett drama under mörk himmel. Jag gillar att teatergruppen har varit så modig att de förlagt speltiden så sent bara för att kunna utnyttja mörkret så bra.
Frågor?
Nej, jag har inga frågor.
Själv tyckte jag att föreställningen hade mått bra av att strykas ner en hel del, och att man kunde undvikit några förflyttningar eller gjort dem smidigare. Skådespeleriet var bitvis riktigt lamt.
På plussidan: miljön, helhetsupplevelsen, snygga och spännande lösningar (vandrande skogen, maskerna på festen, musiken och rytminstrumenten).
Behållningen var annars de tre häxorna. Och att Marcus var där.
Skicka en kommentar