Jag får fortfarande frågan om jag saknar att vara sjuksköterska. Och ibland kan jag sakna känslan av att göra gott för en annan människa med något som verkligen betyder något. Ibland får jag för mig att jag under mina år som sjuksköterska faktiskt ibland gjorde saker som verkligen var livsviktiga för de jag hade att göra med. Livsavgörande. På riktigt.
Idag fick jag ett meddelande på Facebook. Det kom från en kvinna i Danmark. Jag träffade henne under några veckor när hon var 16 år och jag jobbade i hemsjukvården i Helsingör och jag hjälpte hennes pappa att få dö hemma i vardagsrummet istället för på sjukhuset. Jag har genom åren ofta tänkt på just den här mannen, hur han försvann in i dimman och hur mycket energi jag och mina kollegor la på att det skulle funka, mot alla odds, att behålla honom hemma hela vägen. Och det funkade och jag är stolt över vad vi gjorde.
Jag tänkte inte minst på honom när min egen far för ett par år sedan dog på liknande sätt. Förvirrad av cancersjukdomen, som en liten fågelunge, hemma i sin säng, i det som en gång var mitt pojkrum.
Den här kvinnan är numera sjuksköterska och hade tagit sig tid att leta upp mig och hon skrev:
Hej Martin, tror næppe du kan huske mig men du passede min far xxx i Helsingør da han døede i 1998, jeg har fået min fars papirer udleveret og kan se hvilke betydning du havde for ham, jeg vil sige dig evigt tak for at du var ved min far i hans sidste dage og ved hvor megét du betød for ham og min mor. Jeg er dig dybt taknemmelig de varmeste hilsner xxx
Oj.
1 kommentar:
Hade det funnits en gilla-knapp här hade jag tryckt på den Martin, det var vackert.
Skicka en kommentar