lördag 8 maj 2010

Vad är en karriär?

När jag är i Stockholm blir det så tydligt att det finns olika sätt att mäta "framgång" som ståuppkomiker.
För många mäts framgång i vilka kändisar man känner, hur känd man själv är (oavsett vad man är känd för) och inte minst hur mycket man syns i TV. Det namedroppas och jämförs.
Ofta mäter även publiken och folk i allmänhet standupframgång i samma termer.
Men det är ju så mycket mer komplext än så.
Man kan mäta i kvalitet, i rutin, i teknisk skicklighet, hur efterfrågad man är (antal bokningar), hur mycket pengar man spelar in, i vilken grad man är ärlig mot sig själv och gör sin grej, hur nyskapande och kreativ man är, vilka klubbar man blir bokad på, osv...osv...
Det är här någonstans man måste försonas med sig själv. Är mina ambitioner rimliga och ärligt menade? Är jag trogen mina ideal? Gör jag det jag vill?
Jag tror att just det egentligen är mycket viktigare än vilket karriärssteg man står på. Konkurrensen i branchen är stenhård. Publikens och kollegornas dom är skoningslös. Vissa blir populära och kommer in i värmen fort, vissa kämpar på utan att bli proffs.
Men har du ett bra omdöme och är ärlig mot dig själv kan du leva och ha galet roligt i standupvärlden. Som proffs eller som glad amatör. Jämför med teatervärlden, musikbranchen, idrottsvärlden. Där finns hela spektrat från nybörjare till etablerade proffs. Och nu finns det även i den svenska standupvärlden. Det tycker jag är bra.
Jag är vuxen och trygg och har en djup förankring i verkligheten. Det är mitt fundament. Jag vet vad jag vill och jag kan ibland vara stolt över vad jag åstadkommer.
Såklart skulle jag gärna sälja ut konserthus eller åka med på Big Comedy. Och det kanske kommer.
Jag har två tydliga mål med min standup:
1. Att bli bättre.
Hela tiden. Allt jag gör syftar åt att utvecklas. Jag är nyfiken på konstformen och dess möjligheter. Jag funderar, utforskar, provar idéer och teoretiserar. Och jag tycker själv att jag utvecklas.
2. Uppträda på heltid.
Det fantastiska är att jag kan leva på min konst. Det är galet inspirerande.
Men framförallt blir jag verkligen bättre och säkrare och yrkesskickligare. Fortfarande.
Det är min "framgång".
Sen får jag se vad framtiden har att erbjuda mig. Regissera mer? Skriva en bok? Göra en mer sammanhållen föreställning?
Hrm...




1 kommentar:

Sanna Eklund sa...

Bra skrivet Martin!