Omöjlig diskussion om standup och kvinnor

Det pågår en helt omöjlig diskussion på nätet om kvinnor och standup. Omöjlig för att man försöker lägga ett samhälls- och strukturproblem på standupen som branch.
Det kastas ord som "grabbig branch" hej vilt.
Jag har varit ståuppkomiker i 12 år och sett branchen inifrån. Och ja, jag är man. Jag vågar påstå att jag är en fullt ut jämställd man, jag är sjuksköterska och har jobbat 10 år i kvinnodominerade miljöer, jag har varit engagerad i pappagrupper, jag har fostrat två starka och härliga döttrar, jag är INTE dum i huvudet. Jag gör ALDRIG skillnad på folk efter kön. Lika lite som efter ras osv. Jag möter individer och inte grupper.
Jag har sett en branch som (i stort, individuella undantag finns alltid) varit mycket "kvinnligt" uppbyggd, öppen, generös, kollegial och som ständigt stöttat och uppmuntrat kvinnor OCH män. Detta på ett unikt sätt. Osjälviskhet och generositet har dominerat. Rutinerade komiker har lyft fram och hjälpt nya. Utan Lennie ingen Betnér, utan Anna Lena ingen Zinath, utan Lena Frisk ingen Elin eller Robin, utan Thomas P ingen Martin Svensson, utan Martin ingen Khalid.
Det har bildats öppna nätverk av olika slag, även nätverk med endast kvinnliga deltagare.
De senaste åren har det kommit in ett nytt fenomen, som på sätt och vis förgiftat branchen på ett sätt som jag inte gillar, och det är folk som vill bli "kända" och coola och göra snabb karriär. De börjar inte med standup för att de älskar konstformen utan ser standup som ett medel för att uppnå någon sorts status. I den miljön kanske det är grabbigt och konkurrensinriktat och vassa armbågar och hugg i ryggen. I den miljön ser jag både kvinnor och män. Faktiskt många kvinnor. Starka "grabbiga" kvinnor med mycket vassa armbågar.
Samtidigt ser jag stöttande och positiva projekt som Bungy Comedy, och många ödmjuka och kloka nya komiker.
Men standupbranchen kan inte lastas för att det finns få kvinnliga komiker. Det är helt andra faktorer, som traditioner och samhällsstrukturer, som styr det.
Det har i svensk standup, fram tills nu, funnits ett enda sätt att få plats och det har varit att vara bra.
Jag är mycket tacksam att jag inte skall börja med standup nu, i det kallare klimatet, utan att jag fick börja i generositetseran. Och den lever kvar. Tänk bara att sitta och mysa backstage med Thomas P eller Wahlbeck och det finns inga hemligheter, inga gömda agendor, bara ren och skär kärlek till standup och humor. Bättre finns inte.