Standup = boxning

Fikade med Brontén på härliga Ebbas fik.
Vi snackade mycket om branchen och karriären och kollegor. Vi pratade mycket om hur vi kämpar med självförtroendet. Det är hårt och tufft att vara ståupp-komiker. Jättejobbigt. Och samtidigt, speciellt om man har rötterna i en verklighet och civil karriär och ett "vanligt" yrkesliv, som Hasse och jag har, oerhört priviligierat.
Bland annat så kom vi in på det här med folk som skyller på branchen när deras karriärer inte går så fort som de vill och de inte får den plats som de önskar.
Jag menar då att man kan jämföra med sport. Om standup skulle vara en sport så vore det boxning. Man måste kunna ta en smäll även om hela sporten går ut på att undvika att få smällar. Publiken skrattade inte = du blev knockad. Vissa kan ta det, andra inte. Men sån är konstformen. Om man inte kan acceptera det så håller man på med fel konstform. Standup (boxning) är ingen uppvisning, det är en brutal verklighet. Man måste vara i form, varje gång. Man måste träna hårt och bli bättre hela tiden. Fråga Anna Laurell.
Jag vill inte få en smäll. Därför har jag tränat oerhört mycket på att ducka och dansa undan och förbättra tekniken och slagstyrkan. När jag började var jag inte medveten om styrkan i standupen, men jag lärde mig fort och gillade känslan. Nu kan jag inte hålla mig undan scenen (ringen).
Gillar man inte genren (standupen/boxningen) så byt gren (konstform/sport). Eller träna hårdare och bli en bättre slugger eller elegantare tekniker. Men klaga inte på genren.
Ungefär så tänker jag.
Eller så är standup som konståkning...nä, tror inte det.