Den kvällen far dog upplevde jag ett av mitt livs mest bisarra ögonblick. Det var när begravningsbyrån hämtade honom och vi stod tysta ute på gatan och det var mörkt och kallt och de satte in båren i bilen och det var totalt underligt. Kusligt underligt.
Min vän Johan sa att när ens far dör så tänker man på honom varje dag efter det. Det ligger något i det.
Jag tycker att det är synd att jag aldrig fick ordnat den där återträffen i simklubben som jag försökte få till för några år sedan. Det hade far gillat. Och vi som simmade hade fått chansen att tacka för att han var ledare och tränare. Sånt borde man tacka för oftare.
Jag säger far och inte pappa. Jag gillar ordet far. Det kanske är nåt sydsvenskt. "Far, far, mor ligger på loftet och fölar."
Far blev 77 år och dog allt för hastigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar