Jag var på vernissage igår. Dunkers öppnade sin nya och omtalade utställning och jag blev sååå trött. Dekadens?
"Det liknar ingen annan utställning som någonsin gjorts" har de gått ut med. What? Har de suttit inlåsta fram tills nu? Jag fick till och med fundera på om jag missuppfattat ordet dekadens och kollade Wikipedia:
"Dekadens, ibland stavat dekadans, betyder ungefär förfall, fördärv, fortskridning till (moralisk) undergång."
Den moraliska undergången får väl vara att de vill lura dit publiken med ordet Dekadens. För dekadent var det inte. Själva rummen var mycket mer intressanta än det som ställdes ut. Kanske det var dekadensen, att man kaklat ett rum helt upp till taket. Man fick lust att pissa på väggarna. Den enda dekadenta känsla jag kunde hitta.
Gunnar Sandins satiriska serieteckningar/tavlor var det enda jag hittade som var riktigt intressant.
Nä, det var riktigt mjäkigt.
Kvällen räddades av en superproffsig Marie Bergman som gav konsert i samma kulturhus under "Nordisk akustisk gitarrfestival". Vilken röst! Vilken kontroll på rösten! Vilken närvaro. Gott med någon som verkligen kan något och inte utger sig för att vara nåt annat och som har självdistans.
En kontrast till utställningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar