Mycket folk, skön stämning och jag hade hela publiken i min hand från sekund ett. Jag kunde plocka upp det, tona ner, dra igång, precis som jag behagade. Börén och Koppelmann körde i första akten och jag kunde knyta an till vad de körde och i andra akten briljerade David Batra, framförallt med riktigt skön publikkontakt. Mitt i hans extranummer ringer en mobiltelefon och han tar den och det blir magiskt roligt. Mer "här och nu" finns inte.
Själv gör jag ett toppgig, både med publikkontroll och material och jag körde bland annat "blåvalen" som satt bättre än någonsin. Fick skönt beröm av Peppe efteråt. Det värmer oerhört.
Efter gig gick vi på lokal vid Stureplan och jag konstaterar helt enkelt att det är patetiskt med den sjukt höga musiken och coolhetshysterin. Sorgesamt.
Typ.
PS. Nu träffade jag min teaterimprolärare Robert Pukitis på tunnelbanan och blev glad igen.
Sköna kollegor i köket:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar