De senaste åren har bredden inom standup ökat betydligt. Det innebär att några är bättre än förr och några är sämre än förr. Det finns ganska många nybörjare och ibland kör de på samma scener, samma kvällar, som erfarna proffs. Det är inte så bra.
Glappet blir för stort. Det är inte bra för någon av parterna.
Det kräver mycket omdöme att veta var man skall köra och under vilka förutsättningar. Och det är lätt att bli ivrig och få för bråttom.
Det är ju fantastiskt att man kan växa till sig på rookiescener och så småningom ta sig in på professionella scener. Vissa talanger kan gå direkt in på proffsscenerna, men det är få som fixar det.
När jag började med standup 1997 var tröskeln för att börja oerhört mycket högre. Det fanns inga rookiescener att lära sig på. Jag körde kabaréer där jag utvecklade min scenkonst under många år. Jag vågar påstå att jag faktiskt var ganska bra redan första gången jag körde standup. Jag var definitivt ingen nybörjare i scensammanhang.
Och jag hade mycket material. Första gången körde jag 20 minuter. Andra gången, en vecka senare, körde jag 20 nya minuter. Och det var bra.
Jag tycker att det är jättebra att det finns en ökad bredd, men man måste också särskilja på bra och dåligt, proffs och amatör, och våga renodla sina scener så att det blir tydligt. Så sker också, för det är enda sättet det kan vara, men det tar lite tid och det innebär ett stort ansvar för arrangören. De måste veta vad de bokar.
Och det innebär ett stort ansvar på den enskilde komikern/rookien/supporten att sälja in sig på lagom nivå.
Inte lätt, men det hör till jobbet. Och jobbet är svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar